Det slösaktiga svenska sedelvaskandet

Röstningsprocedurer är i allmänhet mer nödvändiga än sexiga. Därför var min inre bild av ett svenskt val rätt så odramatisk. Den bilden gick dock i tusen bitar redan utanför vallokalen.

På trappan möttes jag av en energisk hord beväpnad med valsedlar. Rustade i partiband gapade de i kanon namnen på respektive favoritparti. Likt den manér som en telefonabonnemangsförsäljare i en galleria drar sig med bjöd de påträngande ut sina färgade lappar till oskyldiga passerande.

Detta första intryck blev för mig en chock då politiker hemma på Åland inte kampanjar på valdagen. Fenomenet har ett namn och namnet är ”valfrid”. Detta offensiva angrepp, å andra sidan, kan närmast beskrivas med ledordet ”eldstrid”.

Jag inser att trappklungans uppgift inte var att trakassera mig, även om det nu blev så. Jag förstår självfallet att de bara var där för att ”hjälpa till” med att dela ut någon av de 600.000.000 valsedlarna som inför den stora dagen tryckts upp.

Sexhundra miljoner valsedlar

Låt oss backa tillbaks så kan vi gemensamt suga lite på siffran 600 M-I-L-J-O-N-E-R(!!). Det är alltså mer än en halv miljard valsedlar – åt drygt sex miljoner väljare. Man trycker alltså 100 valsedlar per väljare för att man ska kunna rösta i tre val. Snacka om att överdriva.

För att sätta detta i perspektiv skulle man alltså kunna förse varenda person i USA och Indonesien med varsin valsedel och ändå ha sedlar över till varenda väljare i hela Sverige. USA och Indonesien är världens tredje, respektive fjärde, största land sett till befolkningsantal.

Jag kan bara utgå från mina egna erfarenheter och de grundar sig i de val där jag röstat i Finland. Med den bakgrunden är min slutsats att det svenska systemet är skitdumt.

Finland och Sverige, som på så många olika sätt är så lika varandra, tenderar ju att ta efter varandras goda idéer. Varför har man decennium efter decennium valt att dras med ett så hjärndött system? Jag får inte ihop det. Låt oss ta en titt på Finland.

Illustration: Val.se

Simplicity is the ultimate sophistication

Hur går det till när man röstar i Finland?

Väljaren går till sin vallokal och uppger namn samt visar ID. Ett lag bestående av tre valfunktionärer prickar av namnet på listan och ger en valsedel till den nu identifierade väljaren. Väljaren tar sig till ett bås med skynke. I båset finns listor med samtliga kandidater från olika partier (och partilösa) uppnålade på väggen. Alla kandidater har varsitt nummer. På valsedeln skriver väljaren numret på kandidaten man vill lägga sin röst på. Därefter viker man sin röst på mitten, går till valfunktionärerna och sträcker fram den. Med rösten fortfarande i handen stämplas den av en funktionär och därefter lägger man själv ner den i urnan.

Valsedeln man får är blank med undantaget texten ”N:o”, vilket antyder att man där ska skriva ett nummer. Det bästa med dessa valsedlar, förutom att de är enkla och billiga, är att de som blir över kan användas igen vid nästa val.

I Sverige å andra sidan trycker man svindlande 600 miljoner valsedlar med olika partiers logotyper med färgtryck. Dessa ska därefter distribueras ut till vallokaler tillsammans med kuvert. I vallokalen läggs de ut huller om buller i otympliga ställningar. Där ligger de sedan och gör det möjligt för andra att se vilken sedel man plockar, vilket uppmuntrar den som vill vara hemlig att slösaktigt ta med sig en hel bunt sedlar in. Väl bakom skärmen kryssar man i ett namn på en kandidat (valfritt) och stoppar ned valsedeln i ett kuvert. Därefter går man med sina kuvert till valfunktionärerna som bockar av ens namn på listan. De tar sedan emot kuverten och stoppar ner dem i urnorna.

Slösaktigt system som bäddar för valfusk

Bara det att en valfunktionär hanterar rösterna kan skapa en viss otrygghet. Det kan också vara jag som är färgad av systemet jag är van med, systemet där min röst aldrig lämnar min hand mellan bås och urna.

Men beträffande rimligheten i att trycka 600 miljoner valsedlar tror jag det är ganska enkelt att hålla med om att man borde komma till stånd med en reform. Det man har att vinna på detta är bland annat stora kostnader, tusentals träd, miljöpåverkan från logistik, kostnader och tid. Samtidigt skulle man underlätta för både väljare och partier som inte har partistöd.

Vad händer med sedlar som blir över efter valet? De kastar man bort.

”Men en ändring måste ju rimligtvis finnas i pipelinen” tänker jag och Googlar. På Regeringskansliets hemsida finner jag en promemoria där man lite slappt föreslår att man ska lägga valsedlarna bakom en skärm – för att ”stärka valhemligheten”. Rena dumheter säger jag. Varför inte bara slopa ett dåligt system och lämna plats för något som fungerar bättre?

Typ.. blanka valsedlar eller internet.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag